Violflickorna

Jag nämnde i ett tidigare inlägg att det kan vara svårt sätta sig ner och skriva, få ned sina tankar på pränt. Jag har tänkt lite mer på det och jag har kommit fram till att (i synnerhet när det handlar om noveller) om jag inte har upplösningen klar för mig, twisten som gör novellen till något helt annat än vad man först trott, så blir mina ord bara ett meningslöst tjafs. Ett sammansvetsat gojs utan betydelse.

 

Det var det som var fördelen när jag skrev mitt projektarbete. Eftersom jag utgick från en låt och dess verser hade jag redan huvudhandlingen klar. Trots det tyckte jag under en period att det var otroligt svårt att komma på bra idéer och skrivprocessen blev försenad på grund av det. 

 

Dessutom tror jag att det har en hel del att göra med att jag vet att slutet bör vara överraskande. Det låser mig fullständigt.

 

Det är när handlingen får nästla sin egen väg genom hjärnans nervtrådar och tankarna experimenterar utan att jag märker det som det blir bra. När jag läser det i efterhand och själv blir överraskad. När fingrarna dansar över tangentbordet utan inövad koreografi. Det är då de briljanta texterna blir till. 

 

//L