Nej, men inte ska väl jag? Jovisst då!
När vi hade slagit ned oss i soffan efter Blue Velvet-kvällen i lördags pratade vi om komplimanger. Om att det antingen är väldigt lätt att ta emot dem eller att man bara tonar ner det. "Nej men var det här så snyggt, tycker du? Nej, jag bara slängde på mig någonting".
Jag har inga problem med att ta emot komplimanger, jag bli snarare lite upplåst och självförtroendet skjuter i höjden för några sekunder. Men däremot att själv säga att jag är bra på någonting, det är svårt.
Varför ses folk som framhäver sina talanger som skrytsamma? Inte alltid förstås och självklart inte av alla, men till och med jag, som sitter och skriver det här, kan ibland få in elaka små tankar i huvudet som säger att äsch, de vill bara visa sig på styva linan. Nej!
Vad mäter man framgång i? Utmärkelser, allmänt erkännande?
Efter sig själv?
Att uppnå det man önskat sig och kanske lite mer om man har tur och vara glad för det. Det vore en fin framtid, det.
//L