Violflickorna

Nu har det hänt igen - Gatsby-fenomenet. Det här med att inte tycka om någonting från början, eller kanske helt enkelt inte tycker att det är varken bu eller bä, tills någonting inträffar och åsikten skjuts i höjden! 

 

Robbie Williams har kommit ut med en ny skiva, Swings both ways, som jag lyssnade igenom på Spotify för några veckor sedan. Kul med jazz, tänkte jag, kul med pop. Än sen då?

 

Dagarna går, julafton passerar och Annandagens eftermiddag anländer. Nämnda herr Williams spelar en konsert på Palladium i London som bara råkar sändas på televisionen när en trött violflicka har några minuter över.

     Vi snackar storband och orkester, musikalliknande framträdanden, en gigantisk, välutsmyckad teater och jazz. Jazz, mina vänner! Det var färgsprakande och godisliknande, precis som jag vill ha det. 

 

I ärlighetens namn är Williams allra bäst på jazz, om ni frågar mig. Hans röst är som gjord för såväl mjuka som rullande pianon, smattrande trumpet och champagne. När han dessutom sjunger duetter med Lily Allen och Rufus Wainwright (bland andra) kan det väl knappt slå fel? Så löftet blev att knalla ner på stan efter jobbet för att leta upp denna eminenta platta.