Litterär hänfördhet

Det är ju det som är så fantastiskt med text. TEXT. Att man kan läsa en roman och ogilla den så starkt för den har ju ingen handling, inget händelseförlopp och ingen logik. Man kan ogilla den ytterligare men ändå bli meddragen i diskussionerna den ger upphov till. Sugas in och vilja ta reda på och tolka allt man kommer åt. Till slut sitter man och bläddrar och hittar stycken, kanske bara enstaka meningar, som är så perfekta att man önskar att man skrivit det själv.
 
Helt plötsligt hånar man sitt eget ogillande och fördömer sig för att man inte har öppnat hjärtat mer än så. 
 
Hindenburg av Susanna Lundin
 
"Vitsipporna blommar i april. De kommer upp ur
de sista höstlöven som täckt dem under vintern.
   Veckan då de blommar är den sista vecka
som höstlöven ligger kvar innan de smälter ner
i jorden igen.
   De lever alltså sida vid sida, men endast för en
mycket kort tid.
   Sida vid sida i en liten bit av historien.
   Vitsipporna som drar sig uppåt till doften, doften
av höstlöven, höstlöven som vill tränga ner i marken
och möta dem."
 
Linda
 
//L
Linda | |
Upp