Violflickorna

Att det har pågått mycket i mitt lilla brydda huvud det senaste råder det ingen tvekan om. När jag inte vaknar av att någon trycker ned mitt dörrhandtag som knarrar något enormt så måste jag sova riktigt tungt. För jag klev upp, gnuggande ögonen och sträckte på mig, så som man gör på morgonen. Hittade tidningen Skriva på min byrå.

   Då jag är ganska säker på att den inte vandrat från hallen, över mattan, glidit under dörrspringan och hoppat upp på byrån är den mest troliga förklaringen att någon lagt den där. Den där första blicken gjorde min morgon. Jag behövde inte ens öppna dörren och hämta posten. Den bara låg där. Fint. 

 

 

Så jag gjorde min frukost och åt och läste samtidigt i lugn och ro. Till och med efter det hade jag en alldeles underbart lugn stund i soffan innan jag var tvungen att gå. 

 

Fina morgnar är få. De där som får en att vara riktigt tillfreds med tillvaron. Det är därför det är sådan tur att de varar länge.