Sweet maple trees will you wave for me?
Jag tror att jag skulle trivas bra som en Ent, en trädväktare. Dagarna skulle spenderas i de stora skogarna, bland porlande bäckar, årstiderna som kommer och går, med djurlivet som blomstrar kring mina fötter. Därtill skulle jag aldrig känna mig stressad. Enter, de är lugna varelser, dem.
"Vi säger ingenting (...) ifall det inte är värt att ta lång tid på sig att både tala och lyssna till."
Ni förstår, kära vänner, att jag har tagit mig an att läsa berättelsen om Härskarringen, där det mesta är trolskt och drömskt. Jag önskar bara att mina egna drömmar hade fyllts av bilderna från boken. Där den stundtals kan vara hastig och ila fram utan minsta paus för läsaren att ta till sig vad som skrivits, är den i nästa ögonblick lika lugn som en spegelblank fjällsjö. Hela uppslag kan gå åt till beskrivningar, och de som i vanliga fall kan bli långa och ointressanta (snarare fyllnadsmassa än verkligt stoff) finner jag istället lugnande och ljuvliga, som om orden dansande lämnade de flortunna sidorna och byggde upp miljön omkring mig. Som om jag verkligen satt i Lotloriéns skogar.
Allt detta är tänkt att leda fram till en liten uppmaning, ett förslag, om ni så vill. Underskatta inte vårt lands vackra natur! Utdöm inte det ni inte sett. Få har sett det mesta, men kanske är det snarast dem som i verklighet kan uttala sig om vad som är vackert.
Jag lämnar er med denna lilla filosofiska tanke, en frisk och solig tisdag som nu snart är till ända!
Arrivederci
//L