Violflickorna

Idag är det onsdag, det är mitt i veckan och jag vill börja med att slå ett slag för oss: För Violflickorna.

 

Efter två rätt omtumlande och ömsom bra, ömsom sämre veckor sitter jag här med lite allt möjligt i min stackars lilla överarbetade hjärna och tänker att vad fint att få ha en sådan här liten plattform att dela med min kombo, vän och partner in crime. Vad fint att ha en ambition, en vision och ett mål att jobba tillsammans mot. Vad oerhört fint att veta att vi tar oss själva på allvar med den här bloggen. Vad fint att vi kan luta oss på varandra när det regnar motgångar. 

     Det allra bästa av allt är ju att vi VÄXER. Att vi utvecklas i uttryck och att ni som läser faktiskt bara blir fler och fler. Så tack till er och tack till oss, för att vi redan hängt med i drygt fyra år. Skål!

 

Nåväl.

Veckan efter min hemkomst från nordligare breddgrader var jag sjuk lite omvartannat vilket tyvärr grusade våra planer för Catrines födelsedag. Som tur var lyckades jag tillfriskna till påskhelgen då vi skulle få finbesök av två Boråsbor. Det åts kinamat framför rom-coms, shoppades och dracks vin (den kvällen tappade jag rösten helt och hållet) innan helgen var över.