MÅSTE BARA BERÄTTA

 
I jakt på bilder till förra inlägget kom jag på mig själv med att bli helt mosig i bröstet när jag såg alla bilder och minnen från min tid med Linda här uppe i Linköping. Hon är inte min klippa, hon är en hel bergskedja. Hon lyssnar på mina långa monologer i köket sent in på nätterna, lämnar fina lappar, diskar undan efter mig gång på gång när jag inte får tummen ur, skrålsjunger hämningslöst (fast fint) med mig och köar alltid rätt låtar när vi har tvåmannakonsert i bilen. Hon får mig att tänka på miljön, berättar tålmodigt för mig vilken kurslitteratur vi behöver till den kommande kursen och himlar inte (synligt iaf) med ögonen när jag för fjärde gången frågar vem som gör vad i det där tv-serieavsnittet vi tittar på. Hon doftar alltid tvättmedel, kan alla de bästa citaten från roliga filmer, vet precis vad som gäller när jag henne min "snälla kan jag få nackmassage"-blick och plockar fram frukosten när jag är morgontrött.
Hon dummar sig precis lika mycket som jag och våra internskämt är inte bara så himla gamla och rutinerade utan de allra roligaste (vet att alla säger så om sina, men jag menar det!). Dansar jag in i köket utan byxor med det blinkande renhuvudet vi har som prydnad i pannan suckar hon inte, då faller hon in och gör mig sällskap. 
 
Hon är det närmsta en mamma jag har, en bästis och partner in crime. Men framförallt är hon hemma för mig.
 
 
 
 
 
 
// Catrine, en lyckligt lottad violflicka
 
Catrine, Mitt i livet, Violflickorna | |
#1 - - Anonym:

❤️ //Bradshaw

#2 - - Anonym:

❤️ //Bradshaw

Svar: Puss på dig! // Catrine
Linda & Catrine

#3 - - Anna:

Vad du är fin Catrine!!<3 <3 <3

Svar: Ah men tack Anna!<3 // Catrine
Linda & Catrine

Upp