MEN DET VAR VÄRST VAD MYCKET DET SKA HANDLA OM KAFFE DÅ
Sitter på biblioteket på campus och läser på om kaffets framfart i världen - inför en föreläsning i Globaliseringskursen jag har nu. Läser om det utarmande utnyttjandet av arbetskraft, i form av slaveri, de ohyggliga arbetsförhållandena och valet att titta åt andra hållet här hemma i Europa över de rykande kaffekopparna. Och med de taskiga produktionsförhållanden som på så många håll råder än idag (möjliggjorda av en västerländsk konsumtionsvilja kombinerat med att synen verkar vara att u-länders arbetare inte har samma rätt till drägliga förhållanden) kan man kanske inte annat än att hålla med om det Klas Rönnbäck skriver i min kurslitteratur:
"Även om slaveriet och kolonialismen formellt avskaffats kan det således verka som att lite egentligen hänt med de strukturer och institutioner som en gång etablerades under kolonialismens tidervarv."
Att det som sagt fortfarande är etablerade processer och strukturer kan ju kännas oförklarligt. Men som det var då är det väl även nu, konsekvenserna av ha-begäret hos oss konsumenter (som gillar att dricka kaffe i mängder och köpa billiga kläder till en varierad garderob) framgår inte tillräckligt tydligt. Och så inser jag sen efter alla dessa reflektioner och många mentala suckar att jag sträcker mig efter... ja just det - min kopp kaffe. Den fjärde denna dag. För det är ju så gott. Det är förvisso Krav-certifierat. Men ändå.
(Källa för citatet: Global historia från periferin, Müller, Rydén och Weiss, 2010, s.114)
// Catrine