Sova på en brygga i Berg

 
 
Att ge sig själv en tidig morgonpromenad längs med slussarna. Att sätta sig ner en stund på bryggan vid Roxens strand. Att se sig omkring ordentligt och låta sig fastna med blicken på båten som ligger och driver runt sin boj i sakta fart. Att tillåta sig att somna där en stund.
 
Att vakna och ändå ha hela dagen kvar. Det borde ändå räknas som medicin. 
 
 
 
// Catrine
Catrine, Mitt i livet | | Kommentera |

Boklukt, snabbkaffe och pianomän

Boken som ligger uppslagen på skrivbordet innehåller poesi. Den är tryckt 1947 och luktar antikvariat, förråd, källare. Jag sticker ned näsan mellan sidorna och undrar var den har varit tidigare. Om andra läsare har hänförts, eller som jag, haft svårt att ta till sig orden. 
     Poesi är inte min grej. Kanske kan man öva? Gårdagens miljö på ett morgontomt Babettes hade kanske fungerat bättre för läsning av detta slag.
 
 
Det där skrevs igår, just efter lunch. Jag läste inte så mycket mer i den boken, däremot hade jag läst ut Bonjour Tristesse, en pjäs av Ibsen respektive Alfhild Agrell (måste verkligen påminna mig om att de skrevs på 1800-talet, så att ja, kvinnosynen var liiiiite skev då, för att inte helt tappa fattningen), så min kvot var nog ändå uppfylld.
     Har en känsla av att det kommer handla en del om litteraur här den närmaste tiden... 
 
Den här boken kan man ju rama in. 
 
Nu är det dock morgon, fredag och snabbkaffe i vit mugg. Kollar stammisbloggar innan dagens arbetspass börjar. Bra sätt att börja dagen på, ändå. 
 
Just det, har "Piano Man" av Billy Joel på repeat också. Ifall någon undrade.
 
//L
 
PS. Det där pergamentet som Catherine i Northanger Abbey hittade visade sig vara fullkomligt ointressant. DS.
Linda | | Kommentera |

(TITEL INFOGAS HÄR)

Undrar hur många tågresor som ligger bakom några av världens alla romaner? Efter gårdagens färd känner jag själv hur fingrarna  alltid känns rastlösa när jag är på resande fot, oavsett om det finns något att berätta eller ej. Oftast gör det inte det, men nu är det september och hösten för alltid med sig en pånyttfödelse. Ja, så är det. 
     Det är september. Det är ny termin, nya rutiner och nya mål att uppnå osv osv. Jag läser om genus och litteraturhistorieskrivning och tittar om på Förhäxad. Dricker en stor kopp kaffe varje morgon på campus och lyssnar nästan bara på Kate Miller Heidke (särskilt som hon nyss släppt grym live-skiva med Sydneys symfoniska orkester). Just den här veckan vill jag därför bli operasångerska när jag blir stor. Vem vet vad det blir nästa vecka? 
 
 
Veckans läsning består av Jane Austen och Carl Jonas Love Almqvist. Än så länge är det Austens Northanger Abbey som gäller, har kommit lite längre än halvvägs. Spontant känns den som lite av en parodi på den gotiska romanen (Svindlande höjder och Jane Eyre-style) men är samtidigt väldigt lik hennes andra verk som har en mer rosenskimrande, sväva-på-moln-aura. Den bryter ganska abrupt av från Baths sällskapsliv och hoppar till Gloucesters Northanger Abbey, där en hel del småskrämmande saker förmodligen kommer inträffa. Hjältinnan har just stött på ett märkligt skåp och funnit ett mystiskt pergament däri... detta just innan ljuset oväntat blåstes ut och allt blev becksvart...
     Längre än så har jag dessvärre inte hunnit. 
 
 
 Ja, pianot i Key-huset används återigen flitigt, lunchrummet fylls till bredden klockan tolv. Löven gulnar och himlen mulnar (men bara ibland). Hösten rör mig faktiskt inte i ryggen. Jag välkomnar den med öppna armar.
     Således knatar vi på.
 
 //L
 
Linda | | 2 kommentarer |
Upp