Med Norrland återvänder snön

Så faller det sig som så, att när en färdas cirkus 50 mil norrut så möts en av en ansenlig mindre mängd barmark. Här uppe i Sundsvall, där påsken firas i år, ligger drivorna med snö fortfarande tunga. Vissa naturligt fallna på folks trädgårdar, andra gråblandade högar som skottats upp längs med vägkanterna. Ute på sambons föräldrars veranda ligger snön så hög att den täcker glasdörrarna upp till ögonhöjd. 
 
Men ett av snöns förlåtande drag är ju färgen, eller snarare ljuset. För man kan säga vad man vill om otympliga snödrivor, kalla morgnar och hala vägar men man kan inte förneka det vackra i ett vinterlandskap i sol. Vi har under dagarna här uppe haft ofantlig tur med vädret, något vi märkte av redan på den långa bilvägen upp. Detta har vi utnyttjat, och kanske som bäst igår på påskafton då vi mitt på dagen tog en liten tur ut till Alnö och jag fick med kameran.
 
Vad Alnö är för något (eget samhälle, stadsdel, ö osv) tvista de lärde (läs: lokalbefolkningen jag bor med nu) om och jag kan inte ge ett säkert svar men som utböling med relativt observanta ögon kan jag kort benämna det som en större ö kopplat till Sundsvall med en lång bro. Där ute finns på somrarna massvis med badställen, segelsällskap och fina utsikter. Sambon min och jag själv tog bilen ut och gick runt på lite olika ställen. Svåråtkomligt som det var pga vinter blev det en del bilsittande, men att köra på fina vägar är även det sight-seeing. Och lite fick vi ändå traska i hög snö, ut på klippor och i hamnar.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
(Jag rockar min nya Fjällrävenjacka (Keb Ox Red) och är så glad att jag äntligen fått tag på en i just den här färgen.)
 
// Catrine
 
Catrine, Resa | |
Upp