Spår av en måndag
Idag, när himlen lyser blå för första gången på flera veckor, bjudes det på små spår från en dimmig måndag. Just nu läser jag En sommarsaga av Anne Charlotte Leffler, ett verk som jag hoppas kunna gräva ner mig ordentligt i inför mitt uppsatsskrivande. Tänk om man en dag kunde få betalt för att göra just detta! Vilken känsla det vore! Tills den dagen får jag njuta av det gammalsvenska språket där V ersätts av F och kvinnoroller både utmanas och befästs. Att läsa äldre litteratur innebär oftast för mig att få en inblick i hur samhället kan ha sett ut, vilka frågor som var viktiga då och som skiljer sig (eller inte skiljer sig) från idag, för samhället påverkar vad som skrivs och har alltid gjort. Ofta blir jag nedstämd över att så många frågor gällande kvinnors rättigheter i samhället har diskuterats i hundratals år, utan större resultat. (Hur kan Christine de Pizan på 1400-talet ifrågasätta precis samma saker som #metoo-uppropet? Måste dessa frågor fortfarande drivas så kraftfullt, dryga 500 år senare?) Men, jag blir också styrkt av alla dessa intelligenta kvinnor som genom århundradena skrivit så viktiga texter och stått upp för sin sak trots oerhört negativa förutsättningar.
Nåväl, Catrine kom under eftermiddagen förbi med välkommet fika och jag stod för kaffe. När vi ses tenderar samtalsämnena att driva mot feminism, genus och jämställdhet och det känns så lyxigt att ha en så nära vän som är insatt i samhällsdiskursen kring detta, känner alltid att jag lär mig något nytt.
Det tar tid, dessutom, att prata om våra hjärtefrågor, och tiden flög förbi. Kaffet tog slut och så även tiden.
Hon gav sig ut i dimman, hemåt, och en stund senare föll mörkret.
Nästa dag hade dimman lättat, och idag är himlen blå.
//L