Till de brända bockarnas stad
I onsdags var det dags att ta Martins födelsedagspresent vid hornen och susa de många milen upp till Gävle. På schemat stod fem timmar roadtrip, pit stop på en korvmoj omgjord till ett indiskt hak med fantastiskt gott nanbröd, checka in på hotellet, ut och äta en middag på Gävles (tydligen) populäraste restaurang och sist placera oss i en fantastiskt fin teatersalong från 1876 för att avnjuta 2,5 h av Emil Jensen. Så med en termos kaffe och min standard "gå på spelning"-kavaj begav vi oss.
Så kallt som det är under svensk vinter ibland laddade kameran ur ganska snabbt när vi gick de få gator bort från hotellet till restaurangen Martin letat upp. Men lite tur var väl det, för då fanns inte risken att leva kvällen genom linsen.
Showen var bland det bästa jag sett, hotellet helt underbart och frukosten morgonen efter mysig och lugn i en magnifik matsal med högt tak, kristallkronor och fjorton sorters müsli. (Okej, jag åt såklart inte müsli utan pannkakor med Nutella, men hade jag velat hade jag kunnat ta fjorton olika sorters müsli)
Sedan styrde vi skeppet söderut och såg den lilla snö som fanns på marken tunnas ut allt mer desto närmare hem vi kom. Jag släppte av Martin, hämtade en matlåda och pep iväg till ett kvällspass på jobbet.
Angående showen "Flyktpotatis", som den hette, kommer jag inte säga mycket mer än *stående ovationer*. Har svårt att se att jag skulle kunna hitta ord för att göra den rättvisa, för det är ju just ord som Emil Jensen gör så bra. Två och en halv timme, låtar varvat med monologer/spoken word om så viktiga saker.
Som jag skrev på min Instagram, denna show borde vara obligatorisk i svenska skolans läroplan. Är helt övertygad om att vi skulle bygga finare människor av våra barn då.
Glad att jag fick upp ögonen för Jensen. Så tack för den Martin!
// Catrine