Violflickorna

Låg i lördags på skjutbana och stångades med mitt vapen. Hade en riktigt dålig dag, och är väldigt tacksam för det. Inget annat ställe än Försvaret utmanar mig så hårt, och viljestyrka har aldrig varit min starka sida så det tåls att träna på.

 

Mitt vapen är inte tyngre än någon annans på något sätt, men jag är inte lika stark. Så jag orkar inte lika länge som vissa andra. Mitt vapen är inte mer avancerat än någon annans, faktum är att det förutom repor och vapennummer är identiskt med de andras. Men jag kan det inte lika bra som andra. Bättre än vissa, sämre än andra.

 

Poängen är väl att jag inte startade med varken rätt muskler för att ens hålla i ett vapen, kunskap eller förståelse för vapenmekanismer och allra minst pannben att lyfta det en gång till när man gång på gång gör fel av trötthet. Men då får jag möjligheten att öva, träna och repetera lite till. Med tålmodiga instruktörer och kamrater som märker direkt när jag tappar modet och peppar på alla möjliga sätt.

 

Så tack för blåmärken på knäna. Tack för förtrendet att få bli bättre.