EKLANDSKAP GÅNGER TVÅ

En dag när solen sken, himlen var blå och jag inte hade någonting schemalagt bestämde jag mig för att cykla ut till Tinnerö eklandskap och ägna mig åt romanläsning. Hur svårt kan det vara att hitta en bänk, liksom? Helt sanslöst svårt, visade det sig. 
     Efter en avstickare in på någon halvt övervuxen sidoväg hittade jag dock den här träskapelsen just vid utkanten av en träddunge. 
 
Parkerade och slog mig ned.
 
 
Bon Ivers nya skiva i lurarna. Ett njaaa... fick den.
 
 
Romanläsningsbänk från högervinkel.
 
Hur länge jag satt vet jag inte riktigt (ungefär hela Bon Iver-albumet vilket enligt spotify är cirkus en halvtimma) men det snålblåste som bara den hela tiden och med bänken i skuggläge var det inte direkt bäddat för en långkörare. Cyklade istället runt på grusvägarna en extra timma och tappade bort mig innan jag fick vända och ta exakt samma väg tillbaka. Då cyklade jag förbi en betongklump med romantik på...
...och ett träd från en Tim Burton-film.
Därefter rullade jag hemåt, muttrande över motvinden som tycktes förfölja mig vilken väg jag än tog. 
 
 
Några dagar senare var det dags för äventyr igen. Då fick jag sällskap! Han där.
 
 
Vi hittade miniatyräpplen, blev ivägfösta av kor och tog paus uppe i ett fågeltorn. Emellanåt gick vi över åkrar och spångar, på små skogsstigar och landsvägar. Efter två timmar och en himla massa steg var även det äventyret till ända, då var lungorna fulla med skogsluft och Narnia-drömmar. Fint det.
 
 
 
//L
Inspiration, Linda, Veckans endorfin | | En kommentar |
Upp