Heartbeats the Indie Way
I lördags var det dags för Linköpings Indiekör att fira 5 år, vilket började med en konsert och slutade på ett dansgolv översvämmat av sopraner, altar, baser och tenorer (och så lilla jag då såklart).
Konserten var jag så slarvig att jag glömde fota över huvud taget, var upptagen med att få plats i den trånga kyrkobänken där jag klämt mig ner tillsammans med min kille och hans kompisar som alla (typ) är före detta medlemmar i kören.
En dryg timme med allt från Imogen Heap till Bastille i körvarianter senare fick jag krama om Linda och berömma henne för sin alltid lika strålande insats. Sedan var det hem, byta om lite snabbt och så ta taxi tillbaka till Kårhuset Kollektivet för att bjudas på fördrink, mingla med alla körmedlemmar och förklara vem jag var.
"Jo alltså jag är bästa vän med er kassör, Linda. Ja, och så är jag ihop med er före detta kassör, Martin. Så jag är hans + en ikväll.." Oklart om jag har en böjelse för indiekörsångare eller folk med ekonomiskt ansvar. I vilket fall gick det snart upp för mig att jag var i princip den enda som inte höll på med sång på ett sällskap på cirkus 50 pers den kvällen. Då gästerna var dagens körmedlemmar och hedersgästerna gamla sådana.
Men några maträtter, glas rödvin och timmar på mellanfesten senare hade tillochmed jag sjungit med en sväng, vi hade dansat och Linda och jag hade plötsligt festat ihop. Vilket händer med eoners mellanrum. Men KK stängde till slut sina portar bakom oss, Martin och jag klev tillsammans med två långväga vänner som skulle sova hos oss ut på gågatan utanför i jakt på natta-falafel innan vi till sist begav oss hemåt.
Tur var det kanske ändå att det var en i gänget som inte sjöng, då kunde man ju fota.
Såhär går det när man har en för lång bästis, eller i Lindas fall - en för kort. #vidvinkelobjektivneeded
