Violflickorna

Imorgon är det den första november och det innebär att jag antingen kommer att lyckas eller falla platt. November är en månad som jag alltid fått höra negativt om; det är mörkt regnigt - helt enkelt få människors favoritmånad. Jag råkar ju fylla år mitt i månaden så jag kan ju inte ogilla den. Tvärt om, jag gillar regnet och mörkret, de är underbara anledningar (och helt valida) till att sitta hemma framför tv i soffan med en oresonligt stor mugg med valfritt innehåll. 

 

Det känns som att just detta är det enda som jag har pratat om sedan september, så jag ska byta riktning en aning.

 

November är NaNoWriMos månad, alltså en månad då alla som intresserar sig för att berätta saker och ting i skrift kan utmana sig själv på att lyckas skriva 50 000 ord, 1667 om dagen, på 30 dagar. November är ju perfekt, det är så idylliskt det kan bli. Tänk er, det oförstådde geniet med sina stora visioner framför sin skrivmaskin i stearinljusets sken en regnig söndagkväll... 

 

Nej, det är inte det jag ska skriva om. Jag ska skriva om någonting annat. Jag skriver det här för att det kommer vara mycket svårare att komma på en ursäkt om jag skulle misslyckas. 

     Sanningen är att jag inte har tänkt särskilt mycket på min "roman" nu under oktober, jag har liksom inte haft tid eller lust eller ork, men nu, dagen innan (likt kvällen innan en icke efterlängtad deadline) sitter jag och förbereder mitt konto, skapar min roman och... börjar. 

 

I ord tänker jag faktiskt inte förmedla vad min ännu ofödda 50 000-ordstext kommer att handla om, utan i bilder. De kommer alla från min Pinterest.