Soffan är min bästa vän och värsta fiende

Klockan är över midnatt och jag har fastnat i den klassiska fällan där man är för trött för att orka gå och lägga sig. Har på senare tid, läs: "vuxen" ålder, lärt mig att göra iordning allt tråkigt och nödvändigt innan jag sätter mig med kvällens skön-syssla. Som att diska undan allt som går innan jag sätter mig och äter, packa inför morgondagen och tvätta av möjligt smink. Kvar blir då ungefär bara att borsta tänderna och stänga ner datorn.
 
Men ikväll slarvade jag, och jag har verkligen inte självdisciplinen att ta tag i mig själv. Inte för att förminska depressioner till min lätta nivå av temporär livskris, men jag förstår verkligen hur man kan ha svårt att ta tag i och få rätsida på hela sitt liv när jag tycker att det är tungt att stappla från ett rum till ett annat.
 
Istället har jag börjat med någon förvarsmekanism för att inte känna mig lika usel. Jag hittar ursäkter för att rättfärdiga att jag ligger kvar här i soffan som har varit obekväm i säkert två timmar och inte ens bemödar mig att leta upp någon annan lista än den uttjatade John Mayer som jag lyssnar på för femte gången ikväll. Tände en brasa tidigare för att elda upp lite pappersåtervinning, så nu inbillar jag mig att jag måste bli uppe tills den slocknat ordentligt. Drack precis upp min julmust så nu inbillar jag mig att jag måste vänta 30 min innan jag borstar tänderna - annars sliter jag ännu mer på tänderna (enligt något jag läste i någon artikel någon gång). Och så går det vidare...
 
Jag kanske bara kan sova här ute i soffan? Det är säkert inte lika illa för ryggen som alla andra gånger jag somnat här och fått det bevisat för mig. Femtioelfte gången gillt?
 
Nej, jag ska ta tag i mig själv. Snart. Lovar.
 
// Catrine
 
 
Catrine | | Kommentera |

INTE SKULLE JAG VÄL FÅ FÖR MIG ATT ÄTA BARA SMET.....?

När jag sa till honom att jag skulle gå ut och slänga ihop en muffinssmet och han stirrar på mig följt av orden: "Inte för att bara äta upp den väl?!" var jag ju tvungen att baka några muffinsjävlar för att få äta min smet utan skamkänslor.
 
Snygga blev de inte, men smakade ändå helt okej. Mina muffins blir alltid så torra och jag vet inte vad jag gör fel.... Mamma var expert på muffins. Synd att en inte ärvde det, eller hennes krulliga hår. 
 
Så där stod jag, med halvlockigt hår och försökte rädda upp mina torra peanutbutter-muffins med en citronglasyr i den fesigaste färg jag skådat sen jag försökte göra vit sås på bara mjöl, mjölk och salt/peppar. Tro fan att smeten inte alls var värd det heller...
 
 
Ja ja, vad är väl en bal på slottet?
 
 
// Catrine
Catrine | | Kommentera |

Lite onsdagsbestyr

Efter en halvsen kväll på jobbet följt av körning hem i en igenfrostad bil kom jag hem till en trött soon-to-be-sambo som yrvaket öppnade dörren efter en oväntat lång tupplur. Tvingade honom att laga mat och redovisade min dag. Spelade musik från min "Ditt 2016"-lista på Spotify och föll tillbaka i mitt beroende av spelappen Smurf Village som jag lyckats undvika i snart en månad.
 
När andra halvan av lägenhetens invånare sen skulle ringa lite samtal tog jag tag i lite grejer som en allt gärna skjuter upp annars. Typ som att skriva upp vilka batterier som måste inhandlas till brandvarnaren, fylla på i skafferikärlen och dricka halväckliga brustablettsvitaminer. Sådana saker som man knappast får Nobels fredspris för men kan bocka av i sin mentala checklista med ett självgott leende på läpparna.
 
 
 
 
// Catrine
Catrine, Vardagligt | | Kommentera |
Upp