Spår av en måndag

Idag, när himlen lyser blå för första gången på flera veckor, bjudes det på små spår från en dimmig måndag. Just nu läser jag En sommarsaga av Anne Charlotte Leffler, ett verk som jag hoppas kunna gräva ner mig ordentligt i inför mitt uppsatsskrivande. Tänk om man en dag kunde få betalt för att göra just detta! Vilken känsla det vore! Tills den dagen får jag njuta av det gammalsvenska språket där V ersätts av F och kvinnoroller både utmanas och befästs. Att läsa äldre litteratur innebär oftast för mig att få en inblick i hur samhället kan ha sett ut, vilka frågor som var viktiga då och som skiljer sig (eller inte skiljer sig) från idag, för samhället påverkar vad som skrivs och har alltid gjort. Ofta blir jag nedstämd över att så många frågor gällande kvinnors rättigheter i samhället har diskuterats i hundratals år, utan större resultat. (Hur kan Christine de Pizan på 1400-talet ifrågasätta precis samma saker som #metoo-uppropet? Måste dessa frågor fortfarande drivas så kraftfullt, dryga 500 år senare?) Men, jag blir också styrkt av alla dessa intelligenta kvinnor som genom århundradena skrivit så viktiga texter och stått upp för sin sak trots oerhört negativa förutsättningar. 
 
 
Nåväl, Catrine kom under eftermiddagen förbi med välkommet fika och jag stod för kaffe. När vi ses tenderar samtalsämnena att driva mot feminism, genus och jämställdhet och det känns så lyxigt att ha en så nära vän som är insatt i samhällsdiskursen kring detta, känner alltid att jag lär mig något nytt.  
 
 
Det tar tid, dessutom, att prata om våra hjärtefrågor, och tiden flög förbi. Kaffet tog slut och så även tiden. 
 
 
Hon gav sig ut i dimman, hemåt, och en stund senare föll mörkret.
Nästa dag hade dimman lättat, och idag är himlen blå. 
 
//L
Linda, Vardagligt, Violflickorna | | Kommentera |

Heartbeats the Indie Way

I lördags var det dags för Linköpings Indiekör att fira 5 år, vilket började med en konsert och slutade på ett dansgolv översvämmat av sopraner, altar, baser och tenorer (och så lilla jag då såklart).
 
Konserten var jag så slarvig att jag glömde fota över huvud taget, var upptagen med att få plats i den trånga kyrkobänken där jag klämt mig ner tillsammans med min kille och hans kompisar som alla (typ) är före detta medlemmar i kören. 
 
En dryg timme med allt från Imogen Heap till Bastille i körvarianter senare fick jag krama om Linda och berömma henne för sin alltid lika strålande insats. Sedan var det hem, byta om lite snabbt och så ta taxi tillbaka till Kårhuset Kollektivet för att bjudas på fördrink, mingla med alla körmedlemmar och förklara vem jag var.
 
"Jo alltså jag är bästa vän med er kassör, Linda. Ja, och så är jag ihop med er före detta kassör, Martin. Så jag är hans + en ikväll.." Oklart om jag har en böjelse för indiekörsångare eller folk med ekonomiskt ansvar. I vilket fall gick det snart upp för mig att jag var i princip den enda som inte höll på med sång på ett sällskap på cirkus 50 pers den kvällen. Då gästerna var dagens körmedlemmar och hedersgästerna gamla sådana. 
 
Men några maträtter, glas rödvin och timmar på mellanfesten senare hade tillochmed jag sjungit med en sväng, vi hade dansat och Linda och jag hade plötsligt festat ihop. Vilket händer med eoners mellanrum. Men KK stängde till slut sina portar bakom oss, Martin och jag klev tillsammans med två långväga vänner som skulle sova hos oss ut på gågatan utanför i jakt på natta-falafel innan vi till sist begav oss hemåt.
 
 
Tur var det kanske ändå att det var en i gänget som inte sjöng, då kunde man ju fota.
 
 
 
Såhär går det när man har en för lång bästis, eller i Lindas fall - en för kort. #vidvinkelobjektivneeded
 
 
Grattis på 5-årsfirandet Indiekören
 
 
// Catrine
 
Catrine, Gathering, Kultur, Linköping/LiU, Violflickorna | | Kommentera |

Heartbeats the Indie Way

Catrine, Gathering, Kultur, Linköping/LiU, Violflickorna | | Kommentera |
Upp