Någon slags briljans

Jag nämnde i ett tidigare inlägg att det kan vara svårt sätta sig ner och skriva, få ned sina tankar på pränt. Jag har tänkt lite mer på det och jag har kommit fram till att (i synnerhet när det handlar om noveller) om jag inte har upplösningen klar för mig, twisten som gör novellen till något helt annat än vad man först trott, så blir mina ord bara ett meningslöst tjafs. Ett sammansvetsat gojs utan betydelse.
 
Det var det som var fördelen när jag skrev mitt projektarbete. Eftersom jag utgick från en låt och dess verser hade jag redan huvudhandlingen klar. Trots det tyckte jag under en period att det var otroligt svårt att komma på bra idéer och skrivprocessen blev försenad på grund av det. 
 
Dessutom tror jag att det har en hel del att göra med att jag vet att slutet bör vara överraskande. Det låser mig fullständigt.
 
Det är när handlingen får nästla sin egen väg genom hjärnans nervtrådar och tankarna experimenterar utan att jag märker det som det blir bra. När jag läser det i efterhand och själv blir överraskad. När fingrarna dansar över tangentbordet utan inövad koreografi. Det är då de briljanta texterna blir till. 
 
//L
Inspiration, Linda | | Kommentera |

Nej, men inte ska väl jag? Jovisst då!

När vi hade slagit ned oss i soffan efter Blue Velvet-kvällen i lördags pratade vi om komplimanger. Om att det antingen är väldigt lätt att ta emot dem eller att man bara tonar ner det. "Nej men var det här så snyggt, tycker du? Nej, jag bara slängde på mig någonting".
 
Jag har inga problem med att ta emot komplimanger, jag bli snarare lite upplåst och självförtroendet skjuter i höjden för några sekunder. Men däremot att själv säga att jag är bra på någonting, det är svårt. 
 
Varför ses folk som framhäver sina talanger som skrytsamma? Inte alltid förstås och självklart inte av alla, men till och med jag, som sitter och skriver det här, kan ibland få in elaka små tankar i huvudet som säger att äsch, de vill bara visa sig på styva linan. Nej!
 
Vad mäter man framgång i? Utmärkelser, allmänt erkännande?
 
Efter sig själv?
 
Att uppnå det man önskat sig och kanske lite mer om man har tur och vara glad för det. Det vore en fin framtid, det.
 
//L
 
Linda | | Kommentera |

Lådan

Ett nytt nummer av Skriva damp ner på hallgolvet häromdagen, och vid passande tillfälle satte jag mig förstås ned och läste hela grejen från pärm till pärm. 
 
Varje månad har de en novelltävling på ett visst tema som man kan skriva och skicka in och om man har tur, vinna lite roliga saker. Så jag tänkte vara produktiv och försöka mig på just det. 
 
Jag öppnade ett nytt dokument, satte fingrarna på tangenterna och tänkte.
 
Tema Lådan. 
 
Ingenting. Inte ett enda ord eller mening. 
 
Så jag försökte föreställa mig vad de letar efter, vilken typ av  berättelse väljer de som vinnare? Den med mest originell eller mest abstrakt tolkning av temat? Tycker de att det är tråkigt om man helt platt skriver om en låda? Det finns ju ingenting som säger att det skulle bli en dålig berättelse, det kan ju bli hur abstrakt och knäppt som helst även om man tolkar temat helt bokstavligt.
 
Så vad letar de efter?
 
De noveller som vunnit tidigare har varit lite både och. Vissa känns så långt ifrån temat som bara går medan andra har tolkats bokstavligt. 
 
Det ska bli intressant att se vilken typ som vinner den här månaden. För jag kommer inte få tummen ur att ens försöka. 
 
//L
Inspiration, Linda | | Kommentera |
Upp