Sådant som ger pannben och blåmärken på knäna

Låg i lördags på skjutbana och stångades med mitt vapen. Hade en riktigt dålig dag, och är väldigt tacksam för det. Inget annat ställe än Försvaret utmanar mig så hårt, och viljestyrka har aldrig varit min starka sida så det tåls att träna på.
 
Mitt vapen är inte tyngre än någon annans på något sätt, men jag är inte lika stark. Så jag orkar inte lika länge som vissa andra. Mitt vapen är inte mer avancerat än någon annans, faktum är att det förutom repor och vapennummer är identiskt med de andras. Men jag kan det inte lika bra som andra. Bättre än vissa, sämre än andra.
 
Poängen är väl att jag inte startade med varken rätt muskler för att ens hålla i ett vapen, kunskap eller förståelse för vapenmekanismer och allra minst pannben att lyfta det en gång till när man gång på gång gör fel av trötthet. Men då får jag möjligheten att öva, träna och repetera lite till. Med tålmodiga instruktörer och kamrater som märker direkt när jag tappar modet och peppar på alla möjliga sätt.
 
Så tack för blåmärken på knäna. Tack för förtrendet att få bli bättre.
 
 
// Catrine
Catrine, Försvaret | | Kommentera |

PROJEKT NOLL-SEXHUNDRA: DAG 1

Veckans projekt som förhoppningsvis håller även när söndagen passerat är att åter komma upp i någorlunda tid. För den sakens skull kommer jag aldrig att försaka mina sena uppe-timmar när det är så tyst och stillsamt. Får helt enkelt lära mig att hushålla med färre timmar sömn. Idén fick jag av mitt inlägg i helgen där jag jämförde mitt morgontempo nu med det jag hade under min GMU.
 
Så nu ska jag, med däri lite inbyggd träning, börja varje dag denna vecka med att stoppa fötterna i kängorna det första jag gör. Första dagen blev inte fullt lika effektiv som jag hoppats på. Klockan stod på 06 men jag kom först upp 0720. Jag var inte särskilt glad på livet, det var trögt ska jag erkänna. Morgontrött vid köksbordet minst sagt.
 
Väl ute i spåren valde jag att börja lätt och letade mig fram på 2,5 kilometer-spåret för första gången. Sista biten ökade jag tempot och slutade i en språngmarsch som lockade fram sura skavsår. Har innan bara kört 5:an, samt åt andra hållet - så kände mig lite ute på vift när jag traskade fram med Hannah & Amandas senaste podavsnitt i hörlurarna. Hade väl varit just typiskt om jag, kamouflagemönstrad och allt hade kommit bort i skogen. Ni hade aldrig hittat mig och jag hade fått lära mig att leva på mossa och svamp. Där kan vi snacka eco-friendly!
 
 
 
Groggy bild No 1.
 
 
Groggy bild No 2, lite gladare och svettig om ryggen med rosiga kinder dock. Blev så övertaggad att jag avslutade med lite hederlig morgon-BRAK hemma. 
 
// Catrine
Catrine, Försvaret | | Kommentera |

SÖF 2015 - kaffe och KSP

 
Jag tycker att det är viktigt att omvärlden får se vilken fantastisk arbetsplats Försvaret är, och utöver tunga lyft, svettiga kalsonger och bitvis rätt påfrestande uppgifter finns det så många andra aspekter av en helg i grönkläder. Mitt engagemang idag är inte jättestort tyvärr, men jag drömmer om den dagen då det är möjligt att bli det.
 
I helgen som var, där för någon vecka sen, påbörjade en grupp från vårat kompani sin resa mot KSP-skyttar. Det var fyra dagar som resulterade i (enligt mig) framsteg och nya kunskaper.
 
 
If you look really close, you can almost see there's five people on the trailer.
 
 
 
Sittandes på de lådor vi ovant beklagade oss över att behöva bära runt på under helgen. Men så är det ju, vill man skjuta med tyngre vapen får man också bära tyngre. Dessutom, utgjorde de ju perfekta bänkar för vår kafferast.
 
 
Försvarsmakten handlar om lösningar av uppgifter och problem. Och då blir målnät ibland torklinor.
 
 
Försvarsmakten handlar också om att ta hand om varandra, att rulla omkring i skogsgröna dunsäckar och ta löjliga selfies/groupies på kvällen är då nödvändigt ibland.
 
 
Att skjuta upp en låda med band (250 patroner) går på några sekunder, att ladda banden tar.... lite längre tid.
 
 
 
 
Bandeli-banda i bakre läge.
 
 
Om man bortser från de rikliga knä-lökisarna var beslutet att använda de här vid momentet på grusvall nog det bästa jag tog under helgen. Sedan att man fick se lite skejt ut var ju bara ett plus i kanten (yo!).
 
 
Prickiga gubbar ute på fältet.
 
 
 
 
Alla de där patronerna som laddades tidigare? Jo hylsorna måste ju hamna någonstans också. Fint att se på i sin guldskimrande uppenbarelse, mindre fint att sätta handen/armbågen i precis efter att ha skjutits. (va-r-m-t!)
 
 
Jag vet inte om jag sagt det innan, men det tåls att upprepas: min uniform får mig att känna mig som en del i något viktigt. Och egentligen är det väl inte de kamouflage-mönstrade plaggen som utgör den känslan, utan människorna som är omkring mig när jag har dem på mig. De människorna är ju i många fall de jag tycker bäst om i hela världen - och det kan ju knappast vara en slump?
 
// Catrine
 
Catrine, Försvaret | | Kommentera |
Upp