LÖRDAGENS KÖKSBORD

 
 
Stått och stekt gröna pannkakor till grabben. Lite overkill på uppdukningen kanske, men äsch, vad gör man inte liksom?
 
// Catrine
Catrine, Dröm, lycka och längtan, Inspiration | | Kommentera |

BARMARK

Nu har vintern gått och kommit tillbaka cirkus femton gånger, och det tycker jag faktiskt räcker. För någon vecka sen satt Linda och jag ute på på trappen och drack kaffe i en varm förmiddagssol och nu ligger slasket åter på våra vägar. Gassande sol, tunna sommarklänningar och varma nätter kan jag överleva utan såhär i februari, det är ok. Men lite barmark är väl ändå inte för mycket begärt?
 
Längtar efter tygskor på lättkorsade gator rensopade från grus.
 
 
 
// Catrine
 
Catrine, Dröm, lycka och längtan | | Kommentera |

EN HYLLNING TILL DE BRANDGULA

Igår hände det som jag väntat mig rätt länge, ute i löparspåret slängde hörlurarsladden fram och tillbaka såpass att det som varit ett glapp i kontakten blev fullkomligt soniskt nederlag. Dessa orange, eller brandgula som vissa vill säga, lurar har tjänat mig väl otroligt länge. Jag gör sönder hörlurar på bara några månader men dessa älsklingar har hängt runt min hals och värmt mina öron sedan trean i gymnasiet. Starkt jobbat!
 
Och för vissa kan det kanske vara lite löjligt att bli så sentimental över ett par hörlurar, men med dessa pumpandes ljuvlig musik in i mina öron (allt för ofta allt för högt för min framtida hörsels bästa) har jag gjort så mycket. För...
 
...om jag ska någonstans är de lika självklara som Försvarets hudsalva, mitt Moleskin-block och mobilen. Om det så är en runda på stan eller tre veckor i Kenya. 
 
 
Och rest har de gjort, Votsalakia, Nanyuki och Stockholm är bara några exempel på städer vars gator de vandrat. Långflyg till andra kontinenter, förväntansfulla bussresor till och från huvudstaden, halvt ångestfyllda bussresor in till Garnison på söndageftermiddagar vid avslutad permission.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sedan har jag tränat, herregud vad jag har tränat med dessa. Regn, svett, kyla, bitande sol, saltvatten, gräs, sand och allt vad man nu kan stöta på ute under passen har jobbat mot dem men som innan sagt har de stått pall i många år.
 
 
 
 
 
 
När jag fick köra ner min syster till Göteborg tidigt en morgon för att hon missat bussen och skulle skriva tenta var dem det första jag slängde med mig efter ett täcke, körkortet och mobilen. Sov sedan i baksätet, ståendes på en parkering medan regnat letade sig nedför bilrutorna. Kommer ihåg att jag lyssnade på Veronica Maggio.
 
 
Sittandes på diverse ställen skrivandes har dessa hjälpt mig att stänga ute resten av omvärlden (om det så varit medelhavsstränder, hemma i köket i Utterlyan, fik i centrala Borås eller vid ett bord på en afterski-restaurang) och frammana minnen och känslor som krävts för att komponera inlämningar, kärleksbrev och andra skriverier.
 
 
 
 
Med sina finurliga funktioner har de varit källan till många stunder av delad glädje. Inkopplade i en gammal bandspelare, i tvn för att spela något skitsvårt spel över etern med en långdistanspojkvän eller seriekopplade in i Lindas egna Urban Ears.
 
 
 
 
 
Sen har vi de helt vanliga dagarna också, som den gången min syster slog mig i ansiktet med en fisk på en skoltävling, den gången jag glömde min kanin ute i trädgården när det pissregnade hemma i Borås, eller en av alla otaliga gånger jag väntat på bussen vid Tinnerbäcksbadet påväg till/hem från campus. Så ja...
 
 
 
 
...så som ni säkert förstår står ju dessa lurar för mer än bara några år av bra musik-lyssning. Kan fakiskt inte med att gå och köpa ett nytt par direkt, känns osolidariskt på något vis. Men det är väl bara bra, då får jag känna in lite vad jag vill ha, ska definitivt köra på samma modell men funderar på att vara så radikal att jag väljer en ny färg. (Stoppa pressarna!)
 
// Catrine
Catrine, Dröm, lycka och längtan, Mitt i livet | | Kommentera |
Upp