Vandra kring Omberg

En dryg timme bilväg från Linköping ligger Svea skogar och Omberg, längs med Vätterns ena strand. Bland de vandringsleder av olika längd man kan välja finns allt från mossiga trollskogar till branta klippor ned i blåsigt vatten. Utöver höjdskillnader med tillhörande utmande backar hittar man också välkomna fläckar i mobiltäckningen och utkiksplatser som är värda all mjölksyra och svordomar som tidigare nämnda backar producerar.
 
Jag satt med Allis i hennes bil på E4:an söderut vid lunch idag, vi hade pratat fram och tillbaka om både tältning och flerdagars-tur i några veckor. Det blev en tur över dag istället, men på något vänster lyckades vi välja de bästa timmarna på hela helgen. 
 
 
 
Vi kom först, efter utgångspunkt Stocklycke ner till vattnet som vi följde söderut fram till Ellen Keys villa Strand. Jag var själv här på studieresa för något år sen när jag fortfarande pluggade på Linköpings Universitet så jag berättade det jag kom ihåg om stället för Allis. Detta gick oroväckande snabbt och vi satte oss istället nere på bryggan och käkade frukt innan vi begav oss vidare. Då inåt land igen, för att sedan vika av norrut i kuperad och  betydligt tätare terräng.
 
 
 
 
 
Vi passerade på den blå leden (uppkallad efter Key) en skylt mot Mörkahålkärret, ett namn som väckte mitt intresse med sin magiska karaktär. Nu är jag ju lite pinsamt nog rädd för typ troll och skogsvarelser men kunde inte låta bli att bli nyfiken. Fler gånger kom vi fram till små svackor och även sjön på bilden precis nedanför som jag var helt övertygad om var just detta kärr. Till min besvikelse var det inte något som utmärkte sig, och vid lite efterforskning visade det sig vara främst ett party för botaniker på jakt efter kalkkrävande flora (typ orkidéer) . 
Vidare längs med en lång raksträcka på spång började hungern och längtan efter de köttbullar och makaroner som väntade i ryggsäckarna att göra sig påmind. Vi beslutade att ta middagspaus när vi kommit tillbaka ut till vattnet, på passande plats...
 
 
 
...men den plats vi så erfaret planerat ut för detta ändamål var till vår stora förfäran redan ockuperad av fem grabbar med öl, fiskepö och tält. Efter lite konferens sinsemellan oss två beslutade vi att härda trots kurrande magar och satsa på nästa rastplats istället. Upp och ner, upp och ner samt lite mer upp och ner (med ett nödstopp för ett Ballerina-kex mot blodsockerfall) senare kom vi fram till dagens höjdpunkt!
En bänk precis vid vattnet, sol som tittade fram och nästintill vindstilla. Svettiga t-shirtar och kängor åkte av och när vi halvt om lagade mat på Allis kök halvt om njöt järnet av dagen. Carpe fudging diem! 
 
 
 
 
Fält-gourmét!
 
Efter maten var det bara en kort bit kvar och vi var åter vid bilen strax under fem timmar efter att vi lämnat den. En lagom dagstur. Flera gånger under dagen påtalade vi båda hur skönt det var att vara ute på det här sättet. Att det fanns en sån här pärla till vandring så nära hemma gjorde mig dessutom extra glad. Gör jag inte mer av detta kommer jag obehindrat erkänna mig rent utav korkad.
 
 
Tack för en underbar dag Allis, för att du får med mig på sånt här.
 
Ciao!
 
// Catrine
 
 
Catrine, Kultur, Resa | Omberg, Vandring, Östergötland | | 3 kommentarer |

Till de brända bockarnas stad

I onsdags var det dags att ta Martins födelsedagspresent vid hornen och susa de många milen upp till Gävle. På schemat stod fem timmar roadtrip, pit stop på en korvmoj omgjord till ett indiskt hak med fantastiskt gott nanbröd, checka in på hotellet, ut och äta en middag på Gävles (tydligen) populäraste restaurang och sist placera oss i en fantastiskt fin teatersalong från 1876 för att avnjuta 2,5 h av Emil Jensen. Så med en termos kaffe och min standard "gå på spelning"-kavaj begav vi oss.
 
Så kallt som det är under svensk vinter ibland laddade kameran ur ganska snabbt när vi gick de få gator bort från hotellet till restaurangen Martin letat upp. Men lite tur var väl det, för då fanns inte risken att leva kvällen genom linsen.
 
Showen var bland det bästa jag sett, hotellet helt underbart och frukosten morgonen efter mysig och lugn i en magnifik matsal med högt tak, kristallkronor och fjorton sorters müsli. (Okej, jag åt såklart inte müsli utan pannkakor med Nutella, men hade jag velat hade jag kunnat ta fjorton olika sorters müsli)
 
Sedan styrde vi skeppet söderut och såg den lilla snö som fanns på marken tunnas ut allt mer desto närmare hem vi kom. Jag släppte av Martin, hämtade en matlåda och pep iväg till ett kvällspass på jobbet. 
 
 
 
 
Angående showen "Flyktpotatis", som den hette, kommer jag inte säga mycket mer än *stående ovationer*. Har svårt att se att jag skulle kunna hitta ord för att göra den rättvisa, för det är ju just ord som Emil Jensen gör så bra. Två och en halv timme,  låtar varvat med monologer/spoken word om så viktiga saker.
Som jag skrev på min Instagram, denna show borde vara obligatorisk i svenska skolans läroplan. Är helt övertygad om att vi skulle bygga finare människor av våra barn då.
 
Glad att jag fick upp ögonen för Jensen. Så tack för den Martin!
 
// Catrine
 
Catrine, Kultur, Resa | | Kommentera |

Heartbeats the Indie Way

I lördags var det dags för Linköpings Indiekör att fira 5 år, vilket började med en konsert och slutade på ett dansgolv översvämmat av sopraner, altar, baser och tenorer (och så lilla jag då såklart).
 
Konserten var jag så slarvig att jag glömde fota över huvud taget, var upptagen med att få plats i den trånga kyrkobänken där jag klämt mig ner tillsammans med min kille och hans kompisar som alla (typ) är före detta medlemmar i kören. 
 
En dryg timme med allt från Imogen Heap till Bastille i körvarianter senare fick jag krama om Linda och berömma henne för sin alltid lika strålande insats. Sedan var det hem, byta om lite snabbt och så ta taxi tillbaka till Kårhuset Kollektivet för att bjudas på fördrink, mingla med alla körmedlemmar och förklara vem jag var.
 
"Jo alltså jag är bästa vän med er kassör, Linda. Ja, och så är jag ihop med er före detta kassör, Martin. Så jag är hans + en ikväll.." Oklart om jag har en böjelse för indiekörsångare eller folk med ekonomiskt ansvar. I vilket fall gick det snart upp för mig att jag var i princip den enda som inte höll på med sång på ett sällskap på cirkus 50 pers den kvällen. Då gästerna var dagens körmedlemmar och hedersgästerna gamla sådana. 
 
Men några maträtter, glas rödvin och timmar på mellanfesten senare hade tillochmed jag sjungit med en sväng, vi hade dansat och Linda och jag hade plötsligt festat ihop. Vilket händer med eoners mellanrum. Men KK stängde till slut sina portar bakom oss, Martin och jag klev tillsammans med två långväga vänner som skulle sova hos oss ut på gågatan utanför i jakt på natta-falafel innan vi till sist begav oss hemåt.
 
 
Tur var det kanske ändå att det var en i gänget som inte sjöng, då kunde man ju fota.
 
 
 
Såhär går det när man har en för lång bästis, eller i Lindas fall - en för kort. #vidvinkelobjektivneeded
 
 
Grattis på 5-årsfirandet Indiekören
 
 
// Catrine
 
Catrine, Gathering, Kultur, Linköping/LiU, Violflickorna | | Kommentera |
Upp