Till de brända bockarnas stad

I onsdags var det dags att ta Martins födelsedagspresent vid hornen och susa de många milen upp till Gävle. På schemat stod fem timmar roadtrip, pit stop på en korvmoj omgjord till ett indiskt hak med fantastiskt gott nanbröd, checka in på hotellet, ut och äta en middag på Gävles (tydligen) populäraste restaurang och sist placera oss i en fantastiskt fin teatersalong från 1876 för att avnjuta 2,5 h av Emil Jensen. Så med en termos kaffe och min standard "gå på spelning"-kavaj begav vi oss.
 
Så kallt som det är under svensk vinter ibland laddade kameran ur ganska snabbt när vi gick de få gator bort från hotellet till restaurangen Martin letat upp. Men lite tur var väl det, för då fanns inte risken att leva kvällen genom linsen.
 
Showen var bland det bästa jag sett, hotellet helt underbart och frukosten morgonen efter mysig och lugn i en magnifik matsal med högt tak, kristallkronor och fjorton sorters müsli. (Okej, jag åt såklart inte müsli utan pannkakor med Nutella, men hade jag velat hade jag kunnat ta fjorton olika sorters müsli)
 
Sedan styrde vi skeppet söderut och såg den lilla snö som fanns på marken tunnas ut allt mer desto närmare hem vi kom. Jag släppte av Martin, hämtade en matlåda och pep iväg till ett kvällspass på jobbet. 
 
 
 
 
Angående showen "Flyktpotatis", som den hette, kommer jag inte säga mycket mer än *stående ovationer*. Har svårt att se att jag skulle kunna hitta ord för att göra den rättvisa, för det är ju just ord som Emil Jensen gör så bra. Två och en halv timme,  låtar varvat med monologer/spoken word om så viktiga saker.
Som jag skrev på min Instagram, denna show borde vara obligatorisk i svenska skolans läroplan. Är helt övertygad om att vi skulle bygga finare människor av våra barn då.
 
Glad att jag fick upp ögonen för Jensen. Så tack för den Martin!
 
// Catrine
 
Catrine, Kultur, Resa | | Kommentera |

Heartbeats the Indie Way

I lördags var det dags för Linköpings Indiekör att fira 5 år, vilket började med en konsert och slutade på ett dansgolv översvämmat av sopraner, altar, baser och tenorer (och så lilla jag då såklart).
 
Konserten var jag så slarvig att jag glömde fota över huvud taget, var upptagen med att få plats i den trånga kyrkobänken där jag klämt mig ner tillsammans med min kille och hans kompisar som alla (typ) är före detta medlemmar i kören. 
 
En dryg timme med allt från Imogen Heap till Bastille i körvarianter senare fick jag krama om Linda och berömma henne för sin alltid lika strålande insats. Sedan var det hem, byta om lite snabbt och så ta taxi tillbaka till Kårhuset Kollektivet för att bjudas på fördrink, mingla med alla körmedlemmar och förklara vem jag var.
 
"Jo alltså jag är bästa vän med er kassör, Linda. Ja, och så är jag ihop med er före detta kassör, Martin. Så jag är hans + en ikväll.." Oklart om jag har en böjelse för indiekörsångare eller folk med ekonomiskt ansvar. I vilket fall gick det snart upp för mig att jag var i princip den enda som inte höll på med sång på ett sällskap på cirkus 50 pers den kvällen. Då gästerna var dagens körmedlemmar och hedersgästerna gamla sådana. 
 
Men några maträtter, glas rödvin och timmar på mellanfesten senare hade tillochmed jag sjungit med en sväng, vi hade dansat och Linda och jag hade plötsligt festat ihop. Vilket händer med eoners mellanrum. Men KK stängde till slut sina portar bakom oss, Martin och jag klev tillsammans med två långväga vänner som skulle sova hos oss ut på gågatan utanför i jakt på natta-falafel innan vi till sist begav oss hemåt.
 
 
Tur var det kanske ändå att det var en i gänget som inte sjöng, då kunde man ju fota.
 
 
 
Såhär går det när man har en för lång bästis, eller i Lindas fall - en för kort. #vidvinkelobjektivneeded
 
 
Grattis på 5-årsfirandet Indiekören
 
 
// Catrine
 
Catrine, Gathering, Kultur, Linköping/LiU, Violflickorna | | Kommentera |

Heartbeats the Indie Way

Catrine, Gathering, Kultur, Linköping/LiU, Violflickorna | | Kommentera |
Upp