En kort reflektion över en skål med upphackad frukt och sojagrädde

Det kan säkerligen ha med gångna helgs långa karaktär att göra också, men framförallt tror jag att avsaknaden av i folkmun ofta omtalad söndagsångest beror på jobbet jag ska till imorgon. Inget ont i magen, något så självklart att slippa kan man tycka. Men för min del fortfarande svårt att tro på, får nypa mig i armen ibland för att inse att detta är vardag, inte motsatsen.
 
Hur kunde det bli så dumt att jag mådde så otroligt dåligt när allt jag ville och gjorde var allt jag kunde för att göra ett så bra jobb som möjligt?
 
Så nu mumsar jag i mig de rester av fruktsallad som blev över efter gårdagens valborgsbrunch, tar portionen med mest grädde på innan sambon hinner före och lutar mig tillbaka. Imorgon ska jag iväg och jobba, kul!
 
 
// Catrine 
Catrine, Mitt i livet | | Kommentera |

Tänk att varje år kommer våren tillbaka trots allt

En dag i höstas när jag hade slutat på mitt förra jobb rätt nyligen och ägnade dagarna med att komma på fötter igen åkte jag ut till eklandskapet i Tinnerö med en termos och satt där i strålande sensommarsol. Då skrev jag en notis i ett anteckningsblock om att det är tack vare dagar som dessa vi människor aldrig tappar hoppet om att solen återvänder efter vintern.
  Och även i år hade vi rätt, och vips så satt vi där i Key-huset på campus, fullkomligt dränkta i sol. Under den gångna vintern har jag plockat fram den dagen när mörkret känts oändligt. Har jorden snurrat gång på gång borde den ju göra det även 2018. 
 
 
Vem säger att kulturstudenter inte kan "ingengöra" ett eget solskydd?
 
 
*fläkt, fläkt*
 
 
Svårigheter att visa roliga grejer på telefonen när skämljuset inte klarar av nivå: Helios.
 
 
Gör gamla högskoleprov och blir förvånad över hur mycket/lite mattekunskap som sitter kvar från gymnasiet.
 
 
Och så den obligatoriska bortglömningen av att ställa om analoga uret till sommartid.
 
 
 
Jag har i veckorna som passerat sökt, intervjuats för och skrivit på för två jobb. Om en dryg vecka, efter påsken, kommer jag att göra mitt första arbetspass sedan i augusti. Det har varit en rätt lång resa för mig och så sent som idag pratade jag med en vän om hur långt bort den stressiga perioden känns samtidigt som jag ofta känner av den som att det var igår. Idag pluggar jag till högskoleprovet och hoppas att studietimmarna ska hjälpa mig in på den utbildning jag kommer söka till hösten.
   Det är vår såväl i luft som i sinne och även om jag vet att vintern kommer smyga sig på lika obarmhärtigt som den alltid gör hoppas jag att jag aldrig mer kommer behöva uppleva den typ av situation som jag gjorde i höstas. Jag skrev häromdagen om min tacksamhet för det fina jag har, och det känns inte minst nu när jag inser hur mycket de omkring mig ställt upp och förstått när jag inte fungerat som vanligt.
   Så nu är det vår, jag känner att livet börjar falla på plats och ser så otroligt fram emot att få börja ge tillbaka! 
 
 
// Catrine
 
 

Gott föder gott

Jag funderar lite på vad det är som gör en "bra dag". Det är väldigt subjektivt såklart. Och går man efter någon typ av behovstrappa ligger en bra dag för mig uppe på nivån där vi börjar prata självförverkligande, social samvaro och med saker som fysisk och psykisk trygghet som en bas därunder. För en annan krävs det kanske inte så mycket för att dagen ska kännas bra, i den del av världen där faror och otrygghet är ständigt närvarande kan en såklart en dag utan dessa vara tillräckligt.
 
Det är så himla svårt att formulera detta utan att låta bortskämd och uppe bland molnen, men jag är så väldigt tacksam för det liv jag har. Inte bara på stor, kosmisk nivå - det vill säga det faktum att det krävs så otroligt många komponenter för att det ska lyckas bli ett liv och just jag fick den möjligheten. Utan också för innehållet i den tid jag har här på jorden. Jag är född i en del av världen som är trygg, färgglad, varm, sval, vacker, pålitlig och nyckfull. Jag bor bland städade gator, fungerande vägar, enorma resurser för individen och överflöd för kulturen. Väl medveten om att min hudfärg och ekonomiska bakgrund är en stor del av detta men fortfarande tacksam. 
 
Det enda rätta enligt mina etiska principer är såklart att jag, som sitter på förmågan och resurserna i det privilegie jag har, arbetar för att alla ska få samma förutsättningar att fylla sina liv med "bra dagar". Men det blir ofta snurrigt, för jag är realistisk med att jag inte kan eller orkar göra allt. Då försöker jag klura ut vad som är viktigast. Jag vill vara feminist, antirasist, djurvän, miljökämpe, antihomofob, demokratisk, antifunkofob, humanist och kämpe för de med sämre ställt. Ofta slutar det med att jag försöker mig på allt, och det blir halvdant.
 
Inser nu att det är lite oklart vart det här inlägget går. Men den stora poängen är väl att mina "bra dagar", min tacksamhet och medvetenhet om allt det fina i livet ger mig ork att försöka lite mer att vara de där ovanstående sakerna. Och, för att bli lite livsfilosof nu, just det tror jag är det allra mest fantastiska - gott föder gott. Så att ge någon annan glädje är att ge någon annan orken att göra världen till en lite bättre plats.
 
 
 
 

Från en "bra dag" för några år sen. I en tillvaro där jag ofta kände självförverkligande, på campus med vänner och en i lärorik miljö. (+ nudelbox, vad kan bli dåligt med dagen då liksom?)
 
// Catrine
 
Upp