Utterlyan kliver in i nya tider

Som bekant flyttade vår familj för något år sen ut ur huset jag växte upp i. Jag hade redan lämnat boet, likaså min syster. Så pappa och bror behövde inte särskilt stor yta och tog därmed över min farmors gamla lägenhet. Men den trean rymmer såklart inte alls lika mycket som vår ganska stora villa. 
   Därför har det funnits ett överskott av möbler som succesivt har fått se sig besegrade och fått gå vidare till andra ägare. Två fåtöljer som vi däremot haft länge fick jag ta över - lite motvilligt skall ändå medges. För jag kunde inte direkt se hur jag skulle få plats med dem uppe hos oss här i Linköping.
 
Men, jag tycker ändå att jag lyckades få till det hela rätt bra. Vad säger ni? Lindas blommor gör ju stor del av jobbet.
 
 
(Står i fotande stund i den röda, gamla läderfåtölj som ska slängas. Insåg ju att något behövdes sållas bort för att detta skulle vara möjligt. Sedan är det som det alltid är med mig, kommer dröja innan jag kommer till skott med att forsla den till tippen...)
 
Hela behovet av att göra det extra fint uppstod ju i att jag inom väldigt snar framtid kommer få dela mitt hem med en ny person. Och inte vem som helst, utan min alldeles fantastiske pojkvän. *sätt in gullig ap-emoji som håller för ögonen*
 
// Catrine
Catrine, Mitt i livet, Vardagligt | | Kommentera |

EN HYLLNING TILL DE BRANDGULA

Igår hände det som jag väntat mig rätt länge, ute i löparspåret slängde hörlurarsladden fram och tillbaka såpass att det som varit ett glapp i kontakten blev fullkomligt soniskt nederlag. Dessa orange, eller brandgula som vissa vill säga, lurar har tjänat mig väl otroligt länge. Jag gör sönder hörlurar på bara några månader men dessa älsklingar har hängt runt min hals och värmt mina öron sedan trean i gymnasiet. Starkt jobbat!
 
Och för vissa kan det kanske vara lite löjligt att bli så sentimental över ett par hörlurar, men med dessa pumpandes ljuvlig musik in i mina öron (allt för ofta allt för högt för min framtida hörsels bästa) har jag gjort så mycket. För...
 
...om jag ska någonstans är de lika självklara som Försvarets hudsalva, mitt Moleskin-block och mobilen. Om det så är en runda på stan eller tre veckor i Kenya. 
 
 
Och rest har de gjort, Votsalakia, Nanyuki och Stockholm är bara några exempel på städer vars gator de vandrat. Långflyg till andra kontinenter, förväntansfulla bussresor till och från huvudstaden, halvt ångestfyllda bussresor in till Garnison på söndageftermiddagar vid avslutad permission.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sedan har jag tränat, herregud vad jag har tränat med dessa. Regn, svett, kyla, bitande sol, saltvatten, gräs, sand och allt vad man nu kan stöta på ute under passen har jobbat mot dem men som innan sagt har de stått pall i många år.
 
 
 
 
 
 
När jag fick köra ner min syster till Göteborg tidigt en morgon för att hon missat bussen och skulle skriva tenta var dem det första jag slängde med mig efter ett täcke, körkortet och mobilen. Sov sedan i baksätet, ståendes på en parkering medan regnat letade sig nedför bilrutorna. Kommer ihåg att jag lyssnade på Veronica Maggio.
 
 
Sittandes på diverse ställen skrivandes har dessa hjälpt mig att stänga ute resten av omvärlden (om det så varit medelhavsstränder, hemma i köket i Utterlyan, fik i centrala Borås eller vid ett bord på en afterski-restaurang) och frammana minnen och känslor som krävts för att komponera inlämningar, kärleksbrev och andra skriverier.
 
 
 
 
Med sina finurliga funktioner har de varit källan till många stunder av delad glädje. Inkopplade i en gammal bandspelare, i tvn för att spela något skitsvårt spel över etern med en långdistanspojkvän eller seriekopplade in i Lindas egna Urban Ears.
 
 
 
 
 
Sen har vi de helt vanliga dagarna också, som den gången min syster slog mig i ansiktet med en fisk på en skoltävling, den gången jag glömde min kanin ute i trädgården när det pissregnade hemma i Borås, eller en av alla otaliga gånger jag väntat på bussen vid Tinnerbäcksbadet påväg till/hem från campus. Så ja...
 
 
 
 
...så som ni säkert förstår står ju dessa lurar för mer än bara några år av bra musik-lyssning. Kan fakiskt inte med att gå och köpa ett nytt par direkt, känns osolidariskt på något vis. Men det är väl bara bra, då får jag känna in lite vad jag vill ha, ska definitivt köra på samma modell men funderar på att vara så radikal att jag väljer en ny färg. (Stoppa pressarna!)
 
// Catrine
Catrine, Dröm, lycka och längtan, Mitt i livet | | Kommentera |

MÅSTE BARA BERÄTTA

 
I jakt på bilder till förra inlägget kom jag på mig själv med att bli helt mosig i bröstet när jag såg alla bilder och minnen från min tid med Linda här uppe i Linköping. Hon är inte min klippa, hon är en hel bergskedja. Hon lyssnar på mina långa monologer i köket sent in på nätterna, lämnar fina lappar, diskar undan efter mig gång på gång när jag inte får tummen ur, skrålsjunger hämningslöst (fast fint) med mig och köar alltid rätt låtar när vi har tvåmannakonsert i bilen. Hon får mig att tänka på miljön, berättar tålmodigt för mig vilken kurslitteratur vi behöver till den kommande kursen och himlar inte (synligt iaf) med ögonen när jag för fjärde gången frågar vem som gör vad i det där tv-serieavsnittet vi tittar på. Hon doftar alltid tvättmedel, kan alla de bästa citaten från roliga filmer, vet precis vad som gäller när jag henne min "snälla kan jag få nackmassage"-blick och plockar fram frukosten när jag är morgontrött.
Hon dummar sig precis lika mycket som jag och våra internskämt är inte bara så himla gamla och rutinerade utan de allra roligaste (vet att alla säger så om sina, men jag menar det!). Dansar jag in i köket utan byxor med det blinkande renhuvudet vi har som prydnad i pannan suckar hon inte, då faller hon in och gör mig sällskap. 
 
Hon är det närmsta en mamma jag har, en bästis och partner in crime. Men framförallt är hon hemma för mig.
 
 
 
 
 
 
// Catrine, en lyckligt lottad violflicka
 
Catrine, Mitt i livet, Violflickorna | | 3 kommentarer |
Upp