Kom låt oss vandra ut

Hej där!
 
Jag sitter, och har suttit i flera dagar, i ett bås i ett bibliotek i Linköping medan regnet faller, solen skiner och vinden blåser utanför. Det finns takfönster, jag kan då och då se upp i skyn och låta mig retas av det blå där utanför.  
 
När jag skriver uppsatser eller tentor går jag ofta in i en viss känsla, som håller i sig tills skrivprocessen är över. Ibland är det en och samma låt som loopas, ibland en känsla som behöver fångas. Den här veckan har det varit lite mystisk, eller kanske snarare mytisk, musik. En blandning av melodier från filmer som Björnbröder och tv-serier som Outlander, svenska vackra folkvisor och en irländsk kör.
 
I synnerhet måste jag få tipsa om Sofia Karlsson.
 
Jag har lyssnat på henne till och från i ett par år nu, hon har en så mjuk, vacker röst och hoppar liksom mellan tonerna som vatten kan göra i en liten stenig bäck. Metaforiskt värre. Dessutom slår det an en sträng hos mig om medeltid och gröna skogar, min halvdolda drömvärld. Ni vet, känslan en kan få av miljöer som i Hobbit- och Sagan om ringen-filmerna, eller Narnia. Här kommer därför en lista med mina favoritlåtar med Sofia Karlsson, och ett gäng andra godingar! Ackompanjerat av passande bilder, förstås. 
 
 
 
//L
Linda, Vardagligt | | Kommentera |

Vykort från vintern

När jag lämnade Linköping låg ett hårt, tjockt istäcke över gårdsplanen utanför. Nu, en vecka senare är det där barmark. Så brukar det kännas - jag åker en bit norrut med familjen, med skidor och stavar och säger adjö till vintern. När vi så kör längs ensamma vägar på väg hem blir vårens framfart tydligare än annars och med påsken runt hörnet känns våren snart som ett faktum (trots att det snöar utanför just nu). 
 
Lite växlande molnighet och mulet har det varit största delen av tiden, men dagen för avfärd steg vi upp till en klar morgon med blå himmel och krispig luft - typiskt! Men det var allt vackert att se solen träffa fjälltopparna runt omkring och sakta men säkert leta sig ner i dalen. Det fina vädret höll i sig hela vägen hem och möjliggjorde årets första utomhusfika utan jacka. Just de här perioderna i mars, april, september och oktober är mina favoriter. Luften blir klar, förändringar sker över natt och allra viktigast, det är inte för varmt. 
 
"Den här vyn måste jag fota!" tänkte jag när jag swishade nedför en backe på fjällets östra sida som vetter mot Städjan, men med mobilkamera (ibland med kamera överlag) blir det ju inte riktigt så som det synes i ens öga, ack och ve. 
 
 
Vilken lyx att få möjlighet till sådana här semestrar!
 
//L
Linda, Resa | | Kommentera |

Spår av en måndag

Idag, när himlen lyser blå för första gången på flera veckor, bjudes det på små spår från en dimmig måndag. Just nu läser jag En sommarsaga av Anne Charlotte Leffler, ett verk som jag hoppas kunna gräva ner mig ordentligt i inför mitt uppsatsskrivande. Tänk om man en dag kunde få betalt för att göra just detta! Vilken känsla det vore! Tills den dagen får jag njuta av det gammalsvenska språket där V ersätts av F och kvinnoroller både utmanas och befästs. Att läsa äldre litteratur innebär oftast för mig att få en inblick i hur samhället kan ha sett ut, vilka frågor som var viktiga då och som skiljer sig (eller inte skiljer sig) från idag, för samhället påverkar vad som skrivs och har alltid gjort. Ofta blir jag nedstämd över att så många frågor gällande kvinnors rättigheter i samhället har diskuterats i hundratals år, utan större resultat. (Hur kan Christine de Pizan på 1400-talet ifrågasätta precis samma saker som #metoo-uppropet? Måste dessa frågor fortfarande drivas så kraftfullt, dryga 500 år senare?) Men, jag blir också styrkt av alla dessa intelligenta kvinnor som genom århundradena skrivit så viktiga texter och stått upp för sin sak trots oerhört negativa förutsättningar. 
 
 
Nåväl, Catrine kom under eftermiddagen förbi med välkommet fika och jag stod för kaffe. När vi ses tenderar samtalsämnena att driva mot feminism, genus och jämställdhet och det känns så lyxigt att ha en så nära vän som är insatt i samhällsdiskursen kring detta, känner alltid att jag lär mig något nytt.  
 
 
Det tar tid, dessutom, att prata om våra hjärtefrågor, och tiden flög förbi. Kaffet tog slut och så även tiden. 
 
 
Hon gav sig ut i dimman, hemåt, och en stund senare föll mörkret.
Nästa dag hade dimman lättat, och idag är himlen blå. 
 
//L
Linda, Vardagligt, Violflickorna | | Kommentera |
Upp