Utterlyan kliver in i nya tider

Som bekant flyttade vår familj för något år sen ut ur huset jag växte upp i. Jag hade redan lämnat boet, likaså min syster. Så pappa och bror behövde inte särskilt stor yta och tog därmed över min farmors gamla lägenhet. Men den trean rymmer såklart inte alls lika mycket som vår ganska stora villa. 
   Därför har det funnits ett överskott av möbler som succesivt har fått se sig besegrade och fått gå vidare till andra ägare. Två fåtöljer som vi däremot haft länge fick jag ta över - lite motvilligt skall ändå medges. För jag kunde inte direkt se hur jag skulle få plats med dem uppe hos oss här i Linköping.
 
Men, jag tycker ändå att jag lyckades få till det hela rätt bra. Vad säger ni? Lindas blommor gör ju stor del av jobbet.
 
 
(Står i fotande stund i den röda, gamla läderfåtölj som ska slängas. Insåg ju att något behövdes sållas bort för att detta skulle vara möjligt. Sedan är det som det alltid är med mig, kommer dröja innan jag kommer till skott med att forsla den till tippen...)
 
Hela behovet av att göra det extra fint uppstod ju i att jag inom väldigt snar framtid kommer få dela mitt hem med en ny person. Och inte vem som helst, utan min alldeles fantastiske pojkvän. *sätt in gullig ap-emoji som håller för ögonen*
 
// Catrine
Catrine, Mitt i livet, Vardagligt | | Kommentera |

Well 'Ello!

 
 
 
Den förlorade violen återvänder, likt maskrosor gör i rabatten - lika enträget varje år. Denna plötsliga ogräsattacks ursprung är inte mer svårförklarad än att jag återigen sitter framför pappas stora datorskärm hemma i hans arbetsrum i Borås.
Något i min materiella lilla hjärna får mig att bli så mycket mer skrivbenägen när jag har lyxiga medel. På samma sätt som jag är en äkta fejk-författare som endast kan känna mig inspirerad vid ett litet fikbord fullt med dyra skrivblock och lyx-kaffelatte.
 
Det kan ju givetvis ha lite att göra med att jag gärna skjuter på bilfärden hem österut. Kört den sträckan rätt många gånger nu, och även om jag fullkomligt avgudar att sitta bakom ratten blir det såklart lite tjatigt. Speciellt när jag vet vad som väntar hemma. Matlagning för veckan som komma skall, tvätt och städ.
 
Så lite osolidarisk är en väl ändå om bloggandet endast blivit en undanflykt från tråkiga sysslor. Mycket mer än så blir det inte idag.
 
Men så blir det ibland. Hoppsan!
 
Ciao!
 
 
// Catrine
Catrine | | Kommentera |
Upp