NÄR JAG KAN VARA VEM SOM HELST, VAR SOM HELST, NÄR SOM HELST
Nu sitter jag här igen i mina vita lakan.
Det är timmen mellan sju och åtta; dagens bästa stund.
Det är när jag öppnar ögonen mot oktobermorgonen, sitter i ljuset från min fönsterlampa som mattas av den tunna gardinen, tassar (hoppas jag) ut i köket och gör iordning kaffepressen, slår upp boken som för närvarande läses och försvinner in i någon slags själslig bubbla - det är då allt försvinner.
Som om allt jag gjort, alla platser jag varit på, alla tankar jag nångonsin haft, som om de inte längre existerar. Känslan av att jag kan gå utanför min dörr och hamna var som helst. Starkt influerad av Alex och Sigge får jag en så enormt stark känsla av att tiden faktiskt INTE ÄR KRONOLOGISK. Åtminstone under den där timmen mellan sju och åtta, när jag är alldeles ensam i världen, tycks tiden bara vara ett draperi som jag kan dra undan och kika förbi. Den timmen ger mig all tid i världen.
//L